zynvanna.com
Min fru ville ringa ambulansen. Jag hade inte bajsat på 12 dagar.
Förstoppningen tog över mitt liv när jag fyllde 68. Jag är 72 nu, bor i Söderhamn, var lärare i historia i 41 år. Det började smygande efter att jag fick blodtrycksmedicin och tabletter mot ryggvärken. Båda gör tarmen seg, sa apotekspersonalen, som om det var en bisak. Det var ingen bisak. Det förstörde fyra år av mitt liv. Tolv dagar utan att kunna gå på toaletten. Det var i februari förra året. Min fru Berit kom in i badrummet och fann mig hängande över handfatet, blek och skakig, med en sten av panik i bröstet. Hon plockade upp telefonen. Jag bad henne lägga ner den. En lärare i historia. 72 år gammal. Rädd för toaletten. Jag hade provat allt det vanliga. Fiber i havregrynet. Katrinplommonjuice. Två liter vatten om dagen. Långa promenader längs Söderhamnsfjärden varje morgon. Inget gav resultat. Min husläkare ryckte på axlarna. "Det är medicinerna, Ulf. Det går inte att göra så mycket åt." Och så skrev han ut Movicol. Movicol gjorde mig uppblåst som en ballong men ändrade ingenting. Sedan kom natten med Dulcolax. Jag tog två tabletter. Min son som är medicinstudent hade sagt att jag aldrig skulle göra det. Jag lyssnade inte. Tre timmar senare låg jag på badrumsgolvet med kramper som kändes som att någon vrider om en blöt handduk inuti magen. Berit höll min hand. Vi sa inte ett ord. Jag svor aldrig mer. Det är inte själva förstoppningen som tar livet av en. Det är skammen. Berit och jag har varit gifta sedan 1976. Hon slutade bjuda in folk till middag. Hon slutade föreslå resor. Hon slutade fråga om jag ville följa med henne på söndagspromenaden. Hon visste att jag tackade nej ändå. I april ringde min syster Märta från Enköping. Hon hade hört från min son att jag mådde dåligt. Hon kom upp på besök med tåget. Vi satt vid köksbordet medan Berit lagade kvällsmat. "Jag känner en sjuksköterska som har arbetat på en gastroenterologisk klinik i 28 år", sa Märta. "Hon förklarade något för mig för ett par månader sedan. Jag tror du behöver höra det." Jag suckade. Jag hade hört alla teorier. Två saker går fel samtidigt, sa Märta. Och tills du löser BÅDA, hjälper ingenting. Klinisk forskning från ett universitet i Norden visade att 78 procent av kroniskt förstoppade över 60 har samma underliggande tillstånd. Musklerna i tjocktarmen kramar ihop sig och hindrar rörelser. Och bajset självt torkar ut, tappar all vätska, blir hårt som cement. Märta pekade på en kaffekopp på bordet. "Föreställ dig att avloppet i diskhon är igensatt av cement. Du kan hälla i hur mycket vatten du vill. Du kan stoppa ner mer fiber. Det rör sig inte. Det behöver något som löser upp själva cementet." Mekanism. Det ordet förändrade hur jag tänkte på hela problemet. Hon förklarade varför fibern bara gjort mig mer uppblåst. Varför vattnet runnit igenom utan att hjälpa. Och varför Dulcolax pressade mina muskler mot något stenhårt som inte gick att flytta. Det är därför det gör så fruktansvårt ont. Det är därför jag svimmade nästan. Protokollet är protokollet, sa hon. Läkare skriver ut det de fått lära sig. Men ingen pratar om mekanismen. Du behöver två saker som arbetar samtidigt. Något som får tarmens muskler att slappna av så de slutar pressa. OCH något som hjälper bajset att ta upp syre så det hydreras och blir mjukt inifrån. Magnesium gör det första. Citronsyra gör det andra. En forskningsartikel från en stor europeisk gastroenterologisk tidskrift visade att över 22 000 européer återställt sin tarmfunktion med denna kombination. Jag sa inget till Berit. Jag beställde det själv. Natt 1: jag somnade utan rädsla för första gången på månader. Morgon 2: jag gick på toaletten. Mjukt. Lugnt. Inga kramper. Jag satt kvar i fem minuter och bara andades. Vecka 2: regelbundet varje morgon. Jag åt frukost med Berit utan att tänka på det. Månad 1: vi följde med Märta på en sjudagars resa till Gotland. Jag åt sill. Jag drack öl. Jag var en människa igen. Månad 3: jag är tillbaka på historieklubben i Söderhamn. Berit har börjat fråga om jag vill följa med igen. Om du sitter i Sverige nu och inte har bajsat på en vecka. Om du är rädd att gå och lägga dig för att du vet hur morgonen kommer kännas. Om din partner har slutat fråga om resor. Om du har stoppat i dig fiber och katrinplommon och förbannade Dulcolax och inget har förändrats. Då finns det en artikel där en kvinna skriver om exakt det Märta berättade för mig. Hon förklarar mekanismen som jag önskar att min läkare hade förklarat. Läs den. Det är det första som faktiskt förklarade varför inget annat fungerade. https://www.zynvanna.com/SE/tarmhlsa