Pernilla Gyllenstierna ad: 👉 Vad den ayurvediska traditionen tillämpat i 5 000 år — och vad vetenskapen n…

Jag har haft rosacea i elva år, och i mars förra året satt jag i bilen utanför ett kundmöte och pressade en kall vattenflaska mot kinderna eftersom jag inte kunde gå in och se ut som om jag precis sprungit ett maraton i ösregn. Jag var fyrtiosju år gammal, en vuxen kvinna med ett bra jobb, bolån och två tonåringar som skulle hämtas, och ändå satt jag och gömde mig i en Volkswagen på grund av mitt eget ansikte. Min läkare hade skickat mig till en hudläkare som satte mig på Soolantra. Det kostade nästan 2 500 kronor i månaden och jag fick höra att jag skulle ge det sex veckor. Jag gav det sexton. Knottrorna blev bättre. Rodnaden under förändrades inte alls. Innan Soolantra provade jag Metrogel, som torkade ut huden så mycket att det såg ut som om jag blivit lätt slipad med sandpapper. Innan dess gick jag på antibiotika i arton månader. Min apotekare på den tiden, en lugn och noggrann kvinna som jobbat på samma apotek i över tjugo år, frågade mig en gång om någon någonsin hade förklarat vad som faktiskt händer i huden. Inte vad man ska smörja på. Vad som händer där inne. Jag svarade nej. Hon sa att det inte förvånade henne. Hon berättade att hon läst om något. Att rodnaden vid rosacea inte är problemet. Den är resultatet av ett problem. Huden har en skyddsbarriär, sa hon. Som en tegelvägg. Och hos rosaceahud finns det sprickor i den. Murbruket mellan tegelstenarna håller på att falla sönder. Då tar sig irriterande ämnen igenom. Värme, vind, din egen svett. Och när de tar sig igenom får immunförsvaret panik och skickar blod till hudytan. Det är det som orsakar blossandet. Det är det som orsakar rodnaden. "Mekanismen", sa hon. "Det ordet förändrade allt för mig när jag väl förstod det." Jag frågade varför Soolantra inte hade löst problemet. Hon förklarade att Soolantra riktar in sig på kvalster, demodex, och att det gör det bra. Men det bygger inte upp barriären igen. "Det är som att rensa ogräs runt en mur som håller på att falla sönder", sa hon. "Muren behöver fortfarande repareras." Hon tog fram ett papper och ritade. En vägg. Murbruk som smulade sönder på utsidan. Små streckgubbar längst ner i väggen, hudcellerna som producerar ceramiderna som tätar den. "Det här är byggarna", sa hon. "Och det ingen pratar om är att byggarna behöver bränsle." "Bränslet heter NAD+." "Och efter fyrtio sjunker nivåerna kraftigt." "Då får byggarna slut på energi." "Barriären blir tunnare för varje år." "Och ingen kräm i världen når ner till källaren och ger dem det de behöver." Hon tittade på mig över glasögonen. "Du har målat väggen." "I elva år har du bara målat väggen." "Ingen har gett byggarna bränsle." Hon berättade om en studie från år 2000. En japansk forskare vid namn Osamu Tanno publicerade forskning i British Journal of Dermatology som visade att nikotinamid, den aktiva formen av vitamin B3, får huden att producera fyra till fem gånger mer ceramider. De fettmolekyler som utgör murbruket. Fem år senare testade forskaren Dr Zoe Draelos det på femtio rosaceapatienter och såg mätbara förbättringar av hudbarriären inom fyra veckor. År 2021 publicerade en grupp med nio hudläkare en gemensam slutsats i Journal of Drugs in Dermatology där de slog fast att rosacea i grunden är en sjukdom kopplad till en försvagad hudbarriär, och att niacinamid är molekylen som riktar sig mot problemet. Jag berättade att jag redan använde niacinamidserum från The Ordinary. Hon log. "Det vet jag", sa hon. "De flesta gör det." "Och molekylen är helt rätt." "Men den ligger ovanpå en trasig barriär." "Den når inte cellerna längst ner." "Det är lokal behandling." "Det här är systemiskt." "Kosttillskottsformen, nikotinamidribosid, omvandlas till NAD+ inne i cellerna." "Den ger byggarna bränsle." "Samma molekylfamilj." "Fast från andra sidan av huden." Jag sa inget på en stund. Sedan sa jag: "Så jag har köpt halva lösningen i tre år." Hon nickade. "Det har alla." Jag beställde det samma kväll. Jag berättade inte för någon. Jag var för trött på att bli besviken. Vecka två, inget dramatiskt. Vecka fyra märkte jag att jag använde mindre concealer innan jag gick hemifrån. Inte för att jag bestämt mig för det. Jag bara tänkte inte på det längre. Månad två sa min man helt spontant medan jag gjorde te: "Ditt ansikte ser lugnare ut på sistone." Han tittade inte ens på mig. Han satt med mobilen. Det var så jag visste att det inte var en komplimang. Bara en iakttagelse. Månad tre gick jag på en jobbmiddag. Jag satt under den starka restaurangbelysningen, den sortens ljus jag brukade planera flyktvägar kring, och jag stannade hela kvällen. Ingen frågade om jag skämdes. Ingen frågade om jag hade druckit. Jag bara satt där. Om du har levt med rosacea i flera år. Om Soolantra eller Metrogel aldrig kom åt den underliggande rodnaden. Om du lägger tusenlappar varje månad på behandlingar som bara håller det i schack utan att lösa problemet. Om du köpt niacinamidserum och undrat varför det knappt gjort någon skillnad. Då kanske det inte är du. Det kanske är mekanismen. Det finns en artikel som förklarar vetenskapen bakom det min apotekare beskrev. Samma forskning. Tanno-studien från 2000. Konsensusrapporten om barriärbrist. Och kosttillskottet som levererar molekylen till rätt sida av huden. Den är skriven så att vem som helst kan förstå den. Det var första gången något faktiskt fick allt att falla på plats. Vänta inte elva år som jag gjorde. https://www.herabella.com/liponad/blog

Jag var 59 år gammal en tisdag klockan 04:17 när jag satt i köket och stirrade på kaffekoppen som jag inte ens orkade lyfta. Det var inte första gången. Så hade vardagen sett ut i flera år. Sedan 2014 hade jag tagit metformin mot typ 2-diabetes, två tabletter varje morgon. Nio år. Punktligt. Precis som man skulle. Ändå var jag ständigt helt slut. Inte vanlig trötthet. Utan den där sortens trötthet där kroppen känns som bly. Där trappor känns som berg. Där man redan på morgonen funderar på hur man ska orka sig igenom kvällen. Jag hade ett konstant stickande i fingrarna. På nätterna kändes fotsulorna märkligt domnade, som om jag hade strumporna ut och in. Jag glömde ord mitt i meningar. Lämnade spisen på. Och en gång tittade mitt barnbarn länge på mig och sa: ”Mormor, du känns alltid lite borta.” Jag provade allt. B12-vitaminer från apoteket (ingen skillnad). Multivitaminer från mataffären (ingen skillnad). Att lägga om kosten (mest mer frustration). Och förstås läkarbesök där jag alltid fick höra samma sak: ”Det här hör till diabetesen, du får lära dig leva med det.” Men något kändes inte rätt. Vändpunkten kom när min svägerska från Göteborg hälsade på. Hon satt i mitt kök klockan 18:42 och lyssnade tyst på mig en stund. Sedan sa hon något som fick mig att sluta prata helt. ”Metformin kan hindra upptaget av vitamin B12. Det är inte ovanligt. Det är väldigt vanligt.” Jag hade aldrig hört det förut. Hon förklarade att B12 tas upp i tunntarmen och att metformin kan störa processen så att vitaminet aldrig riktigt når blodomloppet. Oavsett hur mycket man får i sig. Och att studier visar att så många som 10–19 % av användarna utvecklar brist med tiden. Jag satt där och kände både lättnad och irritation samtidigt. Lättnad över att något äntligen förklarade symptomen. Irritation över att ingen hade berättat det här för mig på nio år. Nästa problem var att inget jag hade provat faktiskt fungerade på riktigt. Kapslar? De gick samma väg som tidigare. Multivitaminer? Samma sak. B12 från maten? För osäkert. Och sprutor? Visst fungerade de, men bara tillfälligt, och det var svårt att få utan en tydlig diagnos. Då sa min svägerska: ”Det är därför det måste gå förbi tarmen.” Hon gav mig en liten smälttablett. För första gången i mitt liv svalde jag den inte. Jag lade den under tungan klockan 07:03 och lät den smälta. På en minut var den borta. Samma dag klockan 11:20 märkte jag den första förändringen: jag letade inte längre efter en stol av utmattning. På eftermiddagen insåg jag att huvudet inte längre kändes dimmigt. Och på kvällen somnade jag inte i soffan klockan 19:00 som jag brukade. På tredje dagen var stickningarna i händerna tydligt mindre. Efter två veckor vaknade jag på morgonen och insåg att jag satt på sängkanten utan den där välbekanta tyngden i bröstet. Efter tre veckor sa min man: ”Du låter som dig själv igen.” Den meningen stannade kvar hos mig. Jag hade inte förstått hur mycket av mig själv som hade försvunnit. Jag påstår inte att det här löste allt i mitt liv. Men för första gången på länge kändes det inte som att kroppen arbetade emot mig. Och kanske viktigast av allt: jag insåg att problemet inte bara var ”diabetesen”. Det var också det som ingen hade tittat närmare på. Om du känner igen dig i den här berättelsen vet du vad jag menar. Den där morgontröttheten som ingenting verkar förklara. Stickningarna som ingen tar på allvar. När man börjar tvivla mer på sig själv än på symptomen. Jag vet inte om det här är lösningen för alla. Men jag vet hur det känns när någon äntligen förklarar varför kroppen inte längre fungerar som förr. Och ibland förändrar den förklaringen allt.

Mina bästa tips inför sommar i år! Börjar med att lägga Led Activating Serum, följt av LED-masken i 15 minuter med det röda ljuset och avlutar med LED Barrier Cream och den trion ger mig en fastare hud, en jämnare hudton och framförallt så mycket mer lyster vilket gjort att jag knappt använder smink längre. Min allra bästa skönhetsinvestering är denna scandi ritual <3 /Lina

Alla märken inom hälsa och välmående lever inte upp till professionella krav. På iHerb har vi valt ut de märken som gör det. Tredjepartstestade, med tydlig märkning och förtroende från experter. Riktigt välmående börjar med professionella märken. Hitta ditt hos iHerb – med leverans till Sverige.